söndag 14 februari 2010

Barnkalas med politiska vägval

Jag är på barnkalas och självklart pratar vi vuxna lite politik. Det blir nog så med en riksdagsledamot i gänget. Denna gång säger en i gänget ungefär så här: Jag vill göra ett riktigt val, ett val där jag vet att detta är min röst. Men hur ska man veta vilket parti som blir rätt? Lyssnar jag på en duktig partiföreträdare så tänker jag att det låter bra, sedan kommer nästa och det låter ju också bra. Så samtalar vi en stund och jag lovar naturligtvis att bistå med mina råd också lite närmare valdagen.

Lite senare på kvällen, när jag lägger mig för att sova, tänker jag på samtalet. Att säkert fler behöver några råd. Så här kommer en början. Ställ dig själv tre enkla frågor. Tror du att ökade klyftor är bra för dig själv, för din trygghet och frihet? Tror du att ökade klyftor är bra för landets konkurrenskraft? Är du beredd att följa hissen lika väl upp som ned? Svarar du nej på de frågorna, då har du gjort ditt vägval. Du vänder då de borgerliga partierna ryggen. Då kan du lugnt och tryggt leta vidare bland de rödgröna partierna

Idag ligger 100 miljarder som skattesänkningar i privata fickor med mest hos dem som redan hade mest. Klyftorna ökar. Så mycket mindre pengar saknas i vår gemensamma välfärd. Det hade varit anständigare och smartare att använt de pengarna till jobb för förskollärare, undersköterskor och sjuksköterskor. Till utbildning, innovationer och forskning. Till en offensiv grön omställning. Det hade gett jobb och nya chanser.

För mig är det enkelt och självklart, minskade klyftor gör att vi har råd med jobb och välfärd. En anständig välfärd är varje individs och vårt lands styrka. Minskade klyftor betyder frihet, till var och en, som inte sker på bekostnad av någon annan.

Ett land som öppnar dörrar istället för stänger dem, det är min framtid. Jag väljer ett möjligheternas land som leds av en socialdemokratisk statsminister.

torsdag 11 februari 2010

Debatt om uppenbara problem med den borgerliga sjukförsäkringen

Återigen har jag blivit kontaktad av en person i djup vanmakt. En kvinna med en röst, som när det blir för svårt att berätta, spricker i gråt. Hon är en av de många som drabbats hårt av den borgerliga sjukförsäkringen. Hon vill inte bli lämnad i passivitet men hon vill inte heller förlora all sin värdighet, sin ekonomi och sin hälsa.

Förändringarna i sjukförsäkringen drabbar enskilda hårt, det rapporteras också i media.

De uppenbara problemen och enskildas vanmakt, det tänker jag debattera med ansvarig minister i riksdagens kammare den 2 mars.

Handläggare hinner inte med sin arbetssituation och enskilda försäkrade hamnar i orimliga väntetider. En sjukskrivning i november har till dags datum inte getts besked om personen ifråga kommer att få några pengar. Legitimiteten och förtroendet för våra socialförsäkringar bygger på att människor kan känna trygghet i att veta, dels för vad man får ersättning dels att ersättning betalas ut på utsatt datum. Detta fungerar inte idag.

Regeringens snabba och stora förändringar i sjukförsäkringen skapar stor oro bland människor. Nu blir jag kontaktad av de första som återinsjuknar efter att känt sig tvingade att gå upp till heltid eller säga upp sin anställning och ställa sig i kö hos arbetsförmedlingen.

Detta tillsammans med att problem uppenbart återstår för att få utbetalningar att fungera har fått till följd att enskilda människor får vänta i flera månader på pengar. Det är mycket oroande, inte minst för de människor som drabbas av försenade utbetalningar, men också för oss som vill att det ska märkas att Sverige är ett välfärdsland.

måndag 8 februari 2010

Stolt högtidstalare

Vill gärna dela med mig av en av helgens höjdpunkter. Laxå arbetarekommun firade 100 års jubileum. Jag var stolt högtidstalare. Kände dock en viss prestationsångest av det faktum att högtidstalet efter 50 år hölls av Tage Erlander och detsamma efter 75 år hölls av Gunnar Sträng. Oups, och här kom lilla jag. Kändes dock tryggt att vara bland vänner.

Här är delar av det högtidstal som jag presterade.

”Laxå arbetarekommuns resa började i en tid när det inte fanns några demokratiska rättigheter för dem som inget ägde, när fattigdom och misär gjorde livet hårt och kort, när idéerna om frihet, jämlikhet och broderskap började få fäste. Enskilda människors vilja i förening kunde förändra livet. Behovet av kunskap, pengar och möteslokaler fyllde diskussionerna under de tidiga åren. När så sedan partiet fick den politiska makten kom diskussionerna att handla om konkreta och praktiska frågor som rörde människors vardag, och så har det fortsatt att vara.”

”Vi vet att minskade klyftor gör att vi har råd med både jobb och välfärd. Vi slåss för fler och bättre jobb. För rätt person till rätt jobb. För kvalitet i välfärden. För oss hänger jobb och välfärd samman. Fler i arbete är ett måste för oss som har höga ambitioner när det gäller välfärden. Men välfärden, omsorgen om barnen och de gamla behövs för att fler ska kunna komma i arbete. För oss är det lika självklart idag som för 100 år sedan.”

”Jag vill avsluta med några ord från Mona Sahlin från hennes första tal som partiledare:

”Socialdemokratin har alltid varit en frihetsrörelse. Kampen för arbete har varit grundläggande. För ingen är så ofri som den som inte har en egen försörjning, inte får göra nytta, inte känna sig behövd. Arbete åt alla – men också till vettiga arbetsvillkor, löner och trygghet. Vår historia är fylld av strider just för individens frihet. För rätten att rösta, tycka och säga vad vi vill. För rätten till inflytande, rätten att organisera oss. För bostäder med ljus och vatten och innedass, där man kunde hålla sig frisk. För kortare arbetstid och semester, så att livet också skulle ge tid för barnen, vännerna och familjen. För drägliga pensioner åt alla. Den här kampen är inte slut. Nya ofriheter växer ständigt fram. Människors längtan efter frihet är lika stark idag.”

Ett varmt och innerligt Grattis till dagens 100-åring.”

tisdag 2 februari 2010

Luftslottet som sprängdes

Jag kan inte motstå även om jag inser att detta säkert redan har bloggats och rapporterats om. Men det är ju alldeles häpnadsväckande - Reinfeldts felaktiga påståenden om jobben.

Det är inte bara en gång och inte första gången som Sveriges statsminister med emfas hävdar sin egen regerings förträfflighet med siffran att antalet sysselsatta ökat med 100 000 personer jämfört med september 2006.

Nu visar det sig att luftslottet sprängdes. För det var inte sanning. Statministern hade inte koll på utvecklingen på svensk arbetsmarknad och lät sig vilseledas av felaktiga siffror. Känns inte direkt tryggt.

Fakta är:
Sista kvartalet år 2006 var antalet sysselsatta 4 452 000.
Sista kvartalet 2009 var antalet sysselsatta 4 458 800.
Källa: SCB:s AKU (arbetskraftsundersökning)

Ökningen i antalet sysselsatta uppskattas alltså till några tusen personer, vilket ligger inom den statistiska felmarginalen. Det är inte ens i närheten av de 100 000 som statsministern talar om. Om vi därtill lägger fakta att arbetslösheten har ökat med 100 000 personer och att långtidsarbetslösheten, inte minst bland de unga, nästan har fördubblats bara det senaste året. Då ter sig statsministerns uppfattning än mer verklighetsfrämmande.

En statsminister som lever med den verklighetsuppfattningen kan ju förklara den totala avsaknaden av jobbpolitik. Problemet är bara att den som får betala priset, det är vi, i förlorad konkurrenskraft.

Läs gärna mer om vad vi vill göra för Sverige och jobben på socialdemokraterna.se eller på rodgron.se.